Sedan ett par veckor är jag tillbaka i Grekland. Första gruppen kom den 20 augusti, och dagarna fram till dess var den vanliga sortens medelhavs-bergochdalbana med problem, fler problem, löften, inga svar och på nåt mirakulöst vis allt klart i sista minuten.  Just nu är jag bara glad att Peristera är i sjön, att jag faktiskt har alla papper, att masten står upp och att jag – just nu – inte har några värre problem än att slangarna till ena vattentanken läcker, och att autopiloten inte fungerar. Vidare detaljer får ni en annan gång.

Det är varmt. Om det är temperaturen eller kärringhettan som får svetten att rinna spelar mindre roll, det är några kalla avrivningar och några klädbyten per dag som gäller. Om ett par timmar avseglar vi mot Italien. Vi har ägnat morgonen åt att göra scheman över vilka som tar vilka vaktpass, vilken mat vi ska ha, sjösjukemedel, vem gör vad om det värsta skulle hända och dessutom har vi monterat sjökojer och livlinor längs däck. Allt ser bra ut, så långt. Prognosen utlovar varierande vindstyrkor, snarare åt det svagare hållet, men med en bra vindriktning. Besättningen är taggad, och jag med. Jag älskar att nattsegla, så jag har roffat åt mig vakten mellan 02 och 04. Plåstret bakom örat sitter på plats, jag tar inga risker.

Autopiloten är trasig, men vindrodret ska få göra sin första seriösa tur. Sarah på företaget Hydrovane, hörde av sig häromdagen och frågade om jag döpt vindrodret ännu. Och det hade jag ju inte, de första namnförslagen Lady Vane, Bloody Mary mm. röstades ner med emfas av Lasse, nån Lady kom inte på fråga. Och jag lyssnar på min man, och började leta efter förebilder med namn som var lätta att uttala. Och vaskade fram Aina Cederblom ur minnets gömslen. Att jag inte tänkte på henne direkt! Om ni inte vet vem hon är, läs på! Aina åkte ensam, på 30-talet, i en fem meters snurrebåt, till Svarta havet, Medelhavet mm. Aina, ett värdigt namn för ett vindroder. Nu är det bestämt.

Om någon timme avseglar vi. Följ oss på MarineTraffic.com

från Elin, en tjej på 25 år som i många år drömt om att långsegla. Hon har seglat sedan barnsben, har förarintyg, har jobbat på stora båtar och har därmed en säkerhetsutbildning för båtfolk. Hon drömmer om att långsegla, tror inte att hon klarar det på egen hand och inga kompisar vill följa med. Hon mailar för att fråga om hon kan segla med mig.

Ska vi låtsas en stund att Elin är en kille? En kille, Erik, som seglat hela uppväxten, en 25-årig kille med långseglingsdrömmar, förarintyg och säkerhetsutbildning.  Tror ni att han skulle tycka att han hade för lite kunskap och erfarenhet för att ge sig av? Eller gissar ni att han skulle ha skaffat sig en egen båt och seglat iväg? Jag tror det senare. Han skulle ha trott sig om att klara av det. Han skulle ha berättat om sina planer och pappa och pappas kompisar, gubbarna i båtklubben och grannarna hade fått nåt nostalgiskt i blicken och velat återuppleva sin fria och äventyrliga ungdom genom att stötta den här oförvägna killen. Han skulle ha fått massor av uppmuntran, reservdelar och konstruktiv hjälp. Han skulle ha hittat kompisar som kunnat följa med på hans färd, kortare eller längre sträckor.

Hur går det då för Elin? Mamma och mammas kompisar får något skräckslaget i blicken när Elin berättar om sina drömmar, och de mumlar något om att vara försiktig. Mamma skärper sig lite när hon ser dottern krympa och säger att visst står hon på dotterns sida och vill stötta henne i allt hon företar sig. Men mamma kan tyvärr ingenting om båtar och kan inte vara till någon hjälp. Nere i båtklubben är de alldeles för upptagna med att jämföra bottenfärger för att ens uppfatta vad Elin vill berätta om sina planer, den där tjejen har knappast egen båt, hon är väl här med sin pojkvän. Pappa blir upplivad av en dotter med lust till äventyr, men han är tveksam till om Elin är mogen att genomföra ett sånt stort projekt, tjejer är ju oftast inte lika praktiska och såvitt han kunnat se är de inte heller särskilt intresserade av motorer och sånt. När han var ung hade han och hans pappa redan skruvat sönder mopeden och satt ihop den igen, det gav en del kunskaper. Tänk om Elin får problem ensam ute på havet? Vem ska lösa dem?

Elin försöker entusiasmera sina kompisar, men ingen är intresserad av att följa med, ens en kortare sträcka. Anna är rädd för vatten, Jessica vill inte bo i en skokartong, Erika och Tessan säger tvärnej utan att precisera sina skäl.

Vad ska vi göra med Elin? Vilket ansvar har vi medelålders föräldrar för att ge Elin samma förutsättningar som Erik att utveckla sitt kunnande och sitt självförtroende? När Erik kommer tillbaka efter ett år på haven och skriver i sitt CV att han på egen hand organiserat och genomfört en långsegling, hur tungt kommer inte det att väga? För att inte tala om den självtillit han utvecklat genom att dag efter dag efter dag ha mött olika hamnar och människor, löst små och stora problem och tagit sig samman och gjort det som måste göras trots att han ibland var hungrig, frusen och rädd.

Unnar vi inte Elin samma utveckling? Är en mammas viktigaste uppgift att säga till sin dotter att vara försiktig? Eller kanske mammor borde våga ta tag i och genomföra sina egna drömmar, för att både vara en förebild för sin dotter, och en praktisk hjälp? För det är tyvärr så att varje gång en mamma backar, då minskar hon inte bara sitt eget livsutrymme, utan även sin dotters.

Ska vi enas om att säga såhär till Elin istället:
Åk, ta din båt och börja resan. Sätt ett mål 100 sjömil bort, ett par dagars färd. När du är framme, skriv en lista över allt du lärt dig, och vad du skulle vilja göra med din båt och så lovar jag att se till att någon hjälper dig om du behöver. Sätt upp listan med dina lärdomar på väggen, så att du ser den hela tiden. Och sen är det dags för nästa mål, denna gång 200 sjömil bort. Där kommer det att finnas nya mekaniker, om du inte klarar allt själv. Nya lärdomar, nya reservdelar, nya instruktionsböcker och nytt mod att flytta horisonten. Och när du kommer hem, då ska jag beundra dig, min dotter, som har flyttat horisonten.

har förflutit, och det har inte funnits något elände att skriva om. Jo, lite, förresten. Jag berättade aldrig om takluckorna. De två främre sprack när jag hade båten uthyrd (och targabågen blev böjd och solcellerna med den, två långa förtöjningslinor försvann, div husgeråd likaså mm). Han som hyrde båten skulle fixa två nya luckor men han hade inga pengar så tillslut åkte jag själv till en plexiglasfirma och lät dem skära till nya glas. De hade de gamla som mall att skära efter, men luckorna var inte lika stora, och hålen i de nya glasen var inte i närheten av där de satt i de gamla. Fotis tillbringade en eftermiddag på fördäck med en fil, och tillslut satt de på plats. Nu har en av de nya också spruckit. Spänningar??

Eftersom vi haft det lugnt och trevligt tog jag tag i watermakern. Det är en del kvar att göra, bla att koppla alla vattenslangar. Intaget måste ske genom en genomföring mitt under båten, den ska aldrig komma ovan vattenytan. Så medan båten låg på land bad jag Fotis att ta upp en ny. Men då kom han och motor-Manolis på att jag kunde använda den genomföring som tar in kylvatten till propelleraxeln. Och jag hade ju talat om för Fotis dimensionen på genomföringen, och mitt huvud var alldeles för fullt för att tänka på att kolla, så jag bara nickade glatt. Men den genomföringen är ju förstås för liten. Vet inte vad som händer som man använder en för liten. Det är ändå c:a 500 liter vatten som ska sugas in under en timme.

Igår hittade jag en massa vatten under durkarna. Det smakade inte salt (oljigt) så jag misstänkte en tank. Men sen hittade jag vatten under batterierna också. Salt. Vi gick för motor och vattennivån steg med god fart. Fort fram med länspump och hink, och vi satt tre stycken på golvet och pumpade och skvätte för pumpen läckte förstås. Men effektiv var den ändå, och två fulla hinkar senare började jag felsöka. I ena kanten av motorrummet hittade vi vattenkällan, en slang från en svanhals en bit upp. Tänk nu Linda, tänk… vatten från värmeväxlaren, det är inte rött, nivån på inre kylvattnet är ok, kommer det ut vatten från avgasröret? Ja, det gör det. Ok, då är det väl ingen akut fara, försök tänka lite till och kör på lågvarv mot Korfu och en reparatör. Vi ledde slangen med vattnet ner i en hink istället för in i motorrummet och jag satte mig med internet. Anti-siphon heter svanhalsen tydligen på engelska – jag har ingen sådan på Tordmulen – och nånstans hittade jag uppgiften att det inte var särskilt dyrt att byta. Skönt. Framme på Korfu ringde jag marinan för att be om numret till en mekaniker, men se, det var inte så enkelt. De skulle ha provision för att lämna ut numret. Några konsultationer med kollegor ledde till att jag ändå fick ett nummer och jag pratade med Marcos som lovade att komma några timmer senare. Så jag hade tid att leta vidare, och läste att anti-siphonen gärna beckar igen med salt, och att man bör spola rent den ibland. Den satt ju bara där på väggen, fastsatt med buntband och slangklämmor, och med ett lock på toppen som gick att skruva bort. Och med hjälp av lite färskvatten och en tandborste började de inre delarna att röra på sig och fjädra. Och det blev helt uppenbart hur den fungerar, för det rann vatten genom den när man tryckte in fjädern, och vattnet stoppade när fjädern var ute. Och då var det bara att sätta tillbaka den och ringa Marcos och avblåsa. Jag är fortfarande skitstolt. Syftet med hela grejen? Jo, när motorn är avstängd och man seglar och hoppar runt på vågorna kan vatten tryckas in bakvägen genom kylvattenintaget. Och det vattnet ska då rinna ut genom slangen. Som väl egentligen ska ledas nån annanstans än ner i motorrummet.

       Joniska  havet är så annorlunda mot Rhodostrakten. Så mycket grönare, och husen ser annorlunda ut Inget vitt och blått grekiskt. Mer italienskt, både i arkitektur och natur. Längre och längre bort från Rhodos kommer vi.

 

 

   Ända till Albanien, faktiskt. Några sjömil över, och så var vi i en helt annan kultur (om än precis samma mat). Agenten Jelia tog emot oss, en ung tjej som driver Saranda Summer Tours med sin man (vars mamma tar hand om lilla Melina, tre månader). De fixade inklareringen, arrangerade en biltur till Blue Eye Spring, jättevackert, vidare till restaurang för lunch och ett besök hemma hos en familj som bjöd på kaffe. Tillbaka i båten gav de oss en flaska albansk konjak, ganska god. Lite söt. Kommer ni till Albanien, minns Saranda Summer Tours, hälsa från mig.

Just nu kryssar vi mot Erikoussa. På östsidan av Korfu blåser det ingenting, all vind finns på västsidan. Imorgon är vi också där!

  På väg till mataffären på Aegina passerar vi en båttillbehörsaffär, och jag tittar in, jag har ju ett ständigt behov av båtprylar. Väl inne drog vi efter andan, maken till välsorterad butik på liten yta har jag aldrig sett. Tätt, tätt med hyllor från golv till tak. Burkar, lådor, kartonger i prydliga rader, inte en tom yta någonstans. På en monter hängde hundratals schackel, en sällan skådad variationsrikedom, tunna stora, tjocka stora, alla tänkbara former, och som det visade sig: i flera kvaliteter dessutom. Naturligtvis hade de en dubbel avlastare i den dimension jag behövde och skruv och mutter och brickor. (Som fö heter rondelles på grekiska, det kan man komma ihåg) Små märlor i stål hade han också, som jag letat efter i flera affärer. De ska jag använda tillsammans med resårband för att hänga upp själva vingen till vindrodret i taket ovanför min säng. Och orange resårband hade han, som jag såklart köpte istället för det trista vita som jag skaffat tidigare. Olika typer av papegojhakar hade han också, som man så sällan hittar, men jag kunde inte komma på vad det var jag skulle ha dem till.

Jag gick runt och beundrade och önskade att jag tänkt på att ta med listan över alla småsaker jag behöver och vill ha, jag mindes inte allt. Men allt jag kunde komma på att jag behövde fanns, och jag överöste innehavaren med min förtjusning. Med stolthet i blicken bad han mig följa med tillbaka in i affären, och så visade han sitt egenuppfunna system. På hyllorna med skruvar, muttrar, brickor mm låg alla 6mm prylar i lådor med etiketten i en färg, alla 8mm lådor hade etiketten i en annan färg osv. Och sen drog han med mig till en hylla med elprylar. Där hade alla 12volt grejor priset skrivet med röd penna, och alla 24 volt med grön. Så enkelt och så genialt!

Marinan i Alimos är jättestor, full med charterbåtar och privata båtar. Det var där jag köpte Peristera, och var där tre veckor medan säljaren, Dream Yacht Charter, fixade saker. I höstas var jag tillbaka drygt en vecka, för att byta ut alla vant och stag. Nu lade jag in ett besättningsbyte i Alimos, plus en extra dag, för jag räknade med att ha saker att göra där. Torsdag planerade jag att komma till marinan, vid lunch ungefär. Jag hade jobbat hårt för att planera dagarna i Alimos, hinna träffa alla och laga allt som gårr sönder. Ett av de viktigaste mötena var med Philip Pitaoulis, som skulle besiktiga min utrustning för radiokommunikation, och som dessutom gett mig så mycket både stöd och kunskap i denna deprimerande och stundtals komiska cirkus som är den grekiska byråkratin. Philip föreslog att vi skulle träffas klockan 12 på torsdagen, det var den enda tid han kunde, och jag lovade att se till att vara där. Klockan 11 gled vi in i hamnen, efter en tidig frukost och snabb färd norrut. Klockan blev tolv, och hon blev ett och jag ringde Philip – som inte svarade. På tredje försöket fick jag honom på linjen, och fick veta att han inte hade tid att komma. Åh, nej, inte Philip också, kunde han inte ha slagit en signal? Här har vi stressat… Men vad hjälper det att bli sur, jag är helt i händerna på dem. Philip skulle återkomma under dagen med en ny tid, men det gjorde han inte.

Fredag klockan 9:30 skulle besiktningsmannen Gregory, från Hellenic Register, komma. Elektrikern skulle komma på morgonen, oklart när. Prick 9:30 kommer Gregory och fotar alla prylar, skeppspapper mm och vi enas om hur enkelt det är nuförtiden med telefoner som man kan fotografera med. Förr fick han skriva av alla papper. Och Gregory frågade om min segling och jag visade min fina uppblåsbara jordglob som Lasse ritat rutten på och Gregory tyckte att jag skulle åka tills hans hemö Evvia. Och han tog en sjökort och visade alla de bästa vikarna.

När han gått grävde jag upp alla gamla flytvästar från chartertiden, och stuvade ner de nya SOLAS-godkända som jag måste ha enligt reglerna. I soffan, lättåtkomligt, la jag de bekväma, uppblåsbara, oceanseglingsgodkända flytvästar som vi kommer att använda. Jag hällde i ännu lite mer diesel i den nya tanken för att försäkra mig om att det inte läcker längre. Och jag fixade resårband i förstuven så att grejorna inte åker omkring. Och sprayade lite silikon här och där. Och försökte rätta till solcellerna som sitter snett. Och flyttade på en krok. Och funderade över hur jag skulle kunna placera ett block för att kunna dra dirken till sittbrunnen. När det var klart hade vare sig elektrikern eller Philip kommit. Philip skulle komma klockan 11, och elektrikern på morgonen. Kvart i tolv ringde jag elektrikern, 12 ringde jag Philip och sen gjorde jag lunch. Jag hade massor av ärenden att uträtta, men jag kunde ju inte gärna lämna båten. Mitt i kaffet kommer elektrikern, och börjar greja med ankarspelet. Och då kommer Philip också, med dotter och pojkvän. Och elektrikern åker för att köpa ett nytt relä, pojkvännen tittar på utrustningen, och dottern berättar om deras semester på amerikanska västkusten och hur sålda på surfing de blivit. Och hur gärna de skulle vilja bo där ett tag, se nåt annat och slippa det grekiska. Och jag beklagar mig över Angelos, min slöa accountant, och de förstår precis. (Ähumm, vem var det som skulle ha kommit klockan 12, dan innan…?) Och både Philip och jag ringer Angelos lite nu och då för jag måste träffa honom.

Elektrikern kommer tillbaka och Philip mfl går och sen är klockan två och jag känner mig utspottad och nerslängd i en hög. Hänger en stund i sittbrunnen över de gamla flytvästarna men tar mig samman och ger mig av mot riggaren för att köpa grejor. Nästan framme ringer Angelos och kräver att jag ska komma till hans kontor direkt, med skeppspapperen. Och vem är jag att protestera? Går hela vägen tillbaka till båten, hämtar skeppspapperen och går till Angelos. Som tar skeppspapperen med stora gester, bläddrar fram och tillbaka, varje gång jag andas pekar han på mig och säger VÄNTA och när han har demonstrerat sin makt tillräckligt länge slår han ihop mappen och säger. Det här är bra, almost. ALMOST!!! Och jag säger nåt irriterat om att jag ordnat med all utrustning, alla besiktningar och det enda som saknas nu är dom djävla papper som han skulle ha fixat. Och då börjar cirkusen igen. Angelos ringer Philip och skriker och gestikulerar i telefonen. De pratar länge. Han ropar sen in en av sina hantlangare och skriker lite till, och pratar och pratar, jag vet inte om pratet tar så lång tid för att han är så långrandig, eller för att grekiska språket består av så långa ord. Och när jag andas spänner han ögonen i mig och pekar VÄNTA! Jag försöker fota honom i all hans koleriska glans men då blir han så smickrad så han börjar skratta.

När han skrikit klart kommer vi överens, han ska få skeppspapperen när alla chartrar är klara. Angelos ler vackert ”And then I will RUN to get the papers” och jag tar chansen, böjer mig fram, pekar på honom och svarar allvarligt ”And I will ask Ioanna to take a photo of you RUNNING” Angelos ser helt bestört ut tills han inser att jag skämtar, och då skrattar han lättat och säger att på det där stället är det Ioanna som springer och sen är audiensen över.

Jag hinner till riggaren innan de stänger, går igenom hur jag ska lösa skotpunkten till focken när nu skotskenorna visat sig vara undermåligt installerade. Och jag köper ett nytt storskot och vi kommer överens om att han ska komma halv tio nästa dag. Inte senare säger jag, klockan 12 ska jag hämta tvätten. Nej, nej, vi kommer halv tio. Hehe

Sedan några dagar är det en ny grupp ombord, och ny energi. Varje grupp hittar sin kultur, och jag följer med. Det blåser inte så mycket. Efter den första dagens racersegling i åtta knop har vi varit tvungna att ta till motorn för att komma över fem knop. Vi har det lugnt och skönt, men för att krydda tillvaron har ankarspelets relä lagt av. I höstas fick jag en ny motor till ankarspelet av Fotis. Jag förstod aldrig helt hur det gick till, men tydligen hade motorn stått, helt ny men osåld, i en affär. Fotis fick den, och gav den vidare till mig. Jag blev förstås jätteglad, en motor på 1500 W istället för den tidigare på 1200. Vad jag inte visste, och tydligen inte Fotis heller, var att relät var avsett för motorer upp till 1200 watt. Och nu har relät lagt av. Det går inte att få motorn att göra nåt annat än full fart uppåt tills ankaret sitter fast och säkringen går. Men som min kompis och kollega Birgitta Silfverhielm säger, när allt gått sönder och man lagat det, då först kan man sin båt. Och eftersom ankarspels motorn, pga bristfällig installation, krånglade redan i höstas, vet jag precis hur man använder ankarspelet manuellt, och trixar lite med säkringen för att få som man vill.

Igår struntade jag dock i allt vad båtar heter och turistade. Jag bestämde mig för att ta en eftermiddag ledig, man kan inte laga och fixa hela tiden. Så vi gick hela vägen upp till Choran på toppen. Det tog en dryg timme. En timme av trappsteg, en del korta, en del långa. Mot slutet såg vi en skylt om ”refreshments”, som satt på ett förfallet hus, och en annan: ”Restaurang”, på ett ännu äldre, och vi misströstade nästan. Men längst upp fanns ett torg, med dricka with a wiew. Jag njöt. Inga skruvmejslar så långt ögat nådde.

Nå, rätt ska vara rätt. På förmiddagen skruvade jag, eller rättare vi. Monika frågade om jag hade nåt uppdrag åt henne, och jag tog såklart chansen. Vi flyttade ett felplacerat filter till watermakern, och hon satte upp en ny grekisk flagga. Tack Monika!

 

 

Den svenska flaggan var även den i behov av utbyte.

 

Brödbak är ett av mina stora intressen. Men ugnen i Peristera är inte som ugnen hemma på Åsögatan. Tänkte prova att göra kanelbullar till Donna från USA. Får se hur det går.

 

 

Det här livet ska jag leva nu, större delen av tiden de närmaste åren. Imorgon fyller min son Joel 27 år.

 

Hård sydvind över Naxos idag, och vi stannar i hamn. Jag behöver egentligen shoppa en massa, men det är strejk. Har ingen aning om varför, vet bara att affärerna är stängda. Men bensinmackarna är öppna, och jag går med vagnen och två gastuber, följer vägbeskrivningen och kommer till en automatmack. Vare sig människa eller butik. Ställer mig vid vägkanten i väntan på en taxi, för jag vet att nästa mack ligger långt bort, även med grekiska mått mätt. En rundlagd taxichaufför stannar, jag visar honom gastuberna och hoppar in. Först kör vi förbi hans kompis, som säger att det nog inte går att byta dem här på Naxos, de har övergått till stora tuber. Men vi kan ändå prova ett ställe en bit bort, tycker han, så vi kör dit. Det är en riktig gasdepå, gastuber i alla storlekar blandat med rostiga motorcyklar mm. Personalen vrider och vänder på tuberna, den ena kan de nog inte byta för den är det fel på. Den andra – som jag tror det är fel på – får de fyr på med hjälp av ett rostigt verktyg. Och för 22 Euro får jag en helt ny, vit flaska och lämnar min rostiga. Hade jag velat hade jag även kunnat slå till på en spritflaska, uppenbarligen till försäljning, att döma av prisinformationen på hyllan.

Sofie hade fått syn på en restaurang, och i de sista avtagande ovädersvindarna, iklädda regnjackor, går vi dit. Fullsatt med greker, starka lampor i taket, inget bjäfs för turisterna. Varje middag hittills har vi tagit in ett antal fat och delat. Nu slog vi till på några flera fat, som samtliga visade sig rymma ungefär dubbelt så mycket mat som på andra restauranger. Två lådor doggybag blev det att ta hem. För 60 Euro fick fem personer två måltider vardera. Det är nog enda sättet för en restaurang som vänder sig till greker att överleva, mat som är så billig att alla har råd att gå dit.

Och som kronan på verket, ett nytt halsband.

 

Hela dagen seglade vi utan missöden, bortsett från att batterierna inte laddade. Vindrodret fungerade finfint, trots att jag inte fattar finliret ännu, med tre växlar och Ratio knob. Enligt tillverkaren Hydrovane förväntas jag ge vindrodret ett namn, och vi har flera förslag på gång. Grekiska gudinnor finns det flera, men den mest lämpade, Artemisia, är upptagen av Milos båt. Å andra sidan ska det ju vara en karl som styr, autopiloten på Tordmulen heter Axel, av precis det skälet. Då kan man tänka Paralos, nån tidig grekisk sjöfarare. Eller Annikas förslag Jeeves. ”Styr, Jeeves!” Men det kanske ändå ska vara ett kvinnonamn. Bloody Mary, eller lite vitsigt, HydroJane? Och då kom vi in på pirater. Anne Bonney?

Utkiken rapporterade en  motorbåt i fjärran, som snart närmade sig. Det såg ut som om någon vinkade till oss, båten kom närmare och närmare, och jovisst, på styrbryggan stod en man och vinkade med en vit flagga. Vit flagga? ”Jag kommer för att förhandla eller kapitulera”? OK, borde vi bli oroliga eller? Är detta båtlivets motsvarighet till en bil som stannat vid vägkanten och låtsas behöva hjälp, men i själva verket är det rånare som bara luras? Båten kör närmare och jag kliver ut på relingen för att höra bättre. Mannen lyfter armarna i en uppgiven gest och säger: ”Vi are going to Bodrum, where is it?” Vi befinner oss en bra bit väster om Kos, på väg västerut, så vi pekar bakåt. ”Där ligger Bodrum, på andra sida Kos!” Det är disigt åt det hållet och de ber om en kurs, tydligen har de i alla fall en kompass ombord. De får sin kurs, 60 grader, den luggslitna båten gasar på, vänder och försvinner mot Bodrum.

Ni minns batteriproblemet, att det inte gick att stanna och starta motorn eftersom batteriet inte fick någon laddning. I samma veva upptäckte jag att solcellerna inte heller laddade. Seriösa elproblem, med andra ord. Lyckligtvis har jag hittat nyckeln till min batteri-hopkopplar-grej (den låg på det mest logiska stället, men jag tänkte inte på att titta där) så i ett par dagar använder jag den för att få ström till motorn, och vi ligger med landström så mycket vi kan. Men en dag har jag några timmar till felsökning, och sätter mig vid generatorn. Och hittar felet. Det kommer ni också att göra om ni tittar på bilden. Och sen löser sig solcellsproblemet lika lätt, det är en säkring. Lite orolig blir man förstås om en säkring går, vad utlöste det? Men allt har funkat fint i några dagar nu så jag är ganska lugn.

Alla problem till trots är alla ganska glada. Vi har haft ovanligt mycket bra segling. Medelhavet är ju annars känt för att antingen inte ha vind alls, eller så blåser den från fel håll. Våra umbäranden har balanserats av många timmar med härlig seglingsvind och det är roligt att segla halvvind med två försegel. Igår var det dock fullständig stiltje, molnen drog in över himmelen, vi ankrade för lunch och fascinerades av hur många grå toner naturen kan erbjuda.