Hård sydvind över Naxos idag, och vi stannar i hamn. Jag behöver egentligen shoppa en massa, men det är strejk. Har ingen aning om varför, vet bara att affärerna är stängda. Men bensinmackarna är öppna, och jag går med vagnen och två gastuber, följer vägbeskrivningen och kommer till en automatmack. Vare sig människa eller butik. Ställer mig vid vägkanten i väntan på en taxi, för jag vet att nästa mack ligger långt bort, även med grekiska mått mätt. En rundlagd taxichaufför stannar, jag visar honom gastuberna och hoppar in. Först kör vi förbi hans kompis, som säger att det nog inte går att byta dem här på Naxos, de har övergått till stora tuber. Men vi kan ändå prova ett ställe en bit bort, tycker han, så vi kör dit. Det är en riktig gasdepå, gastuber i alla storlekar blandat med rostiga motorcyklar mm. Personalen vrider och vänder på tuberna, den ena kan de nog inte byta för den är det fel på. Den andra – som jag tror det är fel på – får de fyr på med hjälp av ett rostigt verktyg. Och för 22 Euro får jag en helt ny, vit flaska och lämnar min rostiga. Hade jag velat hade jag även kunnat slå till på en spritflaska, uppenbarligen till försäljning, att döma av prisinformationen på hyllan.
Sofie hade fått syn på en restaurang, och i de sista avtagande ovädersvindarna, iklädda regnjackor, går vi dit. Fullsatt med greker, starka lampor i taket, inget bjäfs för turisterna. Varje middag hittills har vi tagit in ett antal fat och delat. Nu slog vi till på några flera fat, som samtliga visade sig rymma ungefär dubbelt så mycket mat som på andra restauranger. Två lådor doggybag blev det att ta hem. För 60 Euro fick fem personer två måltider vardera. Det är nog enda sättet för en restaurang som vänder sig till greker att överleva, mat som är så billig att alla har råd att gå dit.
Och som kronan på verket, ett nytt halsband.