Har ni tittat på Kanal5:s program Över Atlanten? Sex kändisar seglar över Atlanten med Gurra Krantz som skeppare. Ni som har funderat på att segla över en ocean, och kanske tillsammans med mig, till er vill jag säga: På min båt går det inte till som i TV-programmet.

Exempel 1. Gurra Krantz hävdar att man ska låta sjösjukan ha sin gång, och förhoppningsvis må bättre efter några dagar. Han påstår också att om man tar sjösjukemedel skjuter man bara sjösjukan framför sig.
Jag har haft många hundra deltagare ombord på mina båtar på olika hav i världen. I början hände det ofta att deltagarna blev sjösjuka. Numera uppmanar jag alla att ta något slags medel de första dagarna och jag har sett att sjösjukemedel fungerar. De fungerar medan man har dem i kroppen, och under tiden vänjer man sig vid sjön och de flesta kan sluta ta medlen efter några dagar.
Vad menar Gurra är vinsten med att låta människor må illa och kräkas i flera dagar, bli totalt uttröttade och dessutom utsätta sina medseglare för både obehag och oro?
I säsong två, som började igår, bedömer Gurra det som en säkerhetsrisk att så många i besättningen har blivit sjuka. Den enda som inte var sjösjuk, Sofia Wistam, hade sjösjukeplåster och på fjärde dagen går Gurra med på att sätta ett plåster även på Frida Hansdotter som kräkts oupphörligt sedan avfärden. Varpå Frida börjar må bra och till och med kan stå i ruffen och laga mat.

Ombord på båten finns också två vana seglare, förutom Gurra, så säkerhetsaspekten är inte det stora problemet. Men den mänskliga aspekten? Varför utsätta människor för sjösjuka i onödan?
Är det TV-dramaturgin som kräver att kändisarna kräks?
Och varför inte förbereda några måltider i förväg…

Exempel 2. En gennaker går sönder under segling på natten. Jag har också en gennaker på min båt, och det skulle aldrig falla mig in att ställa en ovan deltagare att handstyra på natten med gennakern hissad. Det är svårt att styra på natten. Du har inte din fulla koncentration och det är överhuvudtaget svårt att handstyra när du inte har något riktmärke att styra mot. TV-båten har ytterligare en gennaker ombord, och rimligen också andra försegel. Jag misstänker att – trots att Gurra med allvarlig röst inskärper att de inte får segla sönder den andra gennakern också – att ett trasigt segel snarast är positivt, för det blir bra TV.
Men hur känns det att tappa kontrollen över styrningen mitt i natten, med resultatet att ett segel går sönder? Den som styrde hade förstås dåligt samvete efteråt. Ska en bra skeppare utsätta sin besättning för det, i onödan?
Vem, med ovana deltagare ombord, skulle ställa dem vid rodret på natten med gennaker hissad, när båten redan – enligt Gurra – hade broachat några gånger?
Vem skulle ta den risken med sin besättning, sin utrustning och sin båt?

Tja, det är väl en TV-produktion då.

Det finns mycket mer att kommentera, men jag sammanfattar med följande:
På min båt Peristera, går det till såhär vid oceanöverfarter:
• Samtliga deltagare tar sjösjukemedel de första dagarna.
• Vi förbereder flera måltider för att minimera tiden under däck de första dagarna.
• Vi minskar seglen på natten, för att ha större marginaler i mörkret.
• Antingen vindrodret eller autopiloten styr på natten (och ofta på dagen också). De som vaktar håller koll på att vi styr åt rätt håll och att vi inte är på kollisionskurs med någon annan båt. Om vinden ändras väcker man mig så justerar vi seglen tillsammans.
• De sex deltagarna delas in i tre vaktlag. Eftersom vi inte handstyr annat än om vi vill, behövs det inte mer än två i vaktlaget. De andra är lediga.
• Besättningen är delaktig i alla beslut.

Det är klart att jag visste att jorden är rund. Jag har gått i skolan, sett jordglober, lärt mig om Gauss och Mercators projektioner. Skrattat åt Flat Earth Society. Och ändå. Nu när jag har seglat, färdats ungefär längs ekvatorn hela vägen runt jorden, nu förstår jag på en helt annan nivå, jag förstår in i min kropp att jorden är rund.

Den kunskap jag hade förut måste ha varit teoretisk, något jag tillägnat mig för att jag fått det beskrivet för mig. Det var inte något jag förstått, såsom man förstår när man drar en slutsats av sina egna erfarenheter. Det är annorlunda nu, för nu har jag upplevt vår planet. Jag har omfamnat den med min kropp och mina ögon. Och nu vet jag att jorden är rund.

I mitt huvud samlas synintryck från tre och ett halvt år, 41000 sjömil. En lång räcka träd, hav, solnedgångar och människor, som tillsammans formar en färgglad yta på det runda klotet. Och där, mitt i allt levande myller, sticker Peristeras mast upp. Med vita segel guppar min båt fram över haven för min inre syn. Meter för meter, sjömil för sjömil, besättning efter besättning.

Jag är också där. Koncentrerad och överväldigad det första året. Någonstans i Franska Polynesien, efter två oceanöverfarter och ett tjugotal länder, börjar jag förstå att haven är sig ganska lika runt jorden. Antingen blåser det, eller så blåser det inte. Den insikten knyter samman haven för mig. Binder ihop vattenlederna, inte bara geografiskt utan även i energi och beteende, de krafter som påverkar Peristera, mig och våra besättningar. Jag börjar känna mig bekant med min vardag och min vidare väg runt klotet. Har det gått så här långt, så ska det nog vara ungefär likadant på nästa sida också.
Och så en dag, kom jag tillbaka till en plats där jag varit förut och lämnat. När jag nu återvände, var det från andra hållet. Tre år tidigare seglade jag norrut från St Lucia, nu kom jag tillbaka söderifrån. På YB-trackern på min hemsida, kartan där min position läggs ut var 12 timme, möttes de röda strecken. Och jag och min kropp hade gjort en ny erfarenhet.

137 sjömil kvar av ca 40000. Under tre och ett halvt år har jag seglat från Grekland, runt hela jorden och lite till, och korsar den 6 december -19 mitt eget spår på St Lucia i Karibien. Hela vägen har jag haft olika grupper av kvinnor ombord, som jag undervisat i segling, medan jag ansvarat för allt från segling och säkerhet, till reparationer, formaliteter och administration.
Mycket få kvinnor i världen har gjort samma sak. Jag känner till ett tiotal, det finns säkert några till. Så många som 59 kvinnor har varit i rymden.
Vad betyder det för mig? Jo, att jag för första gången i livet ställts inför en riktig utmaning. En uppgift, tillräckligt komplex och krävande för att ta hela min erfarenhet, min personlighet och mitt kunnande i bruk. Under mitt liv har jag haft många olika jobb; programmerare och projektledare inom IT, verksamhetsansvarig på frivilligorganisation, projektledare på myndighet. Jag tror att jag alltid varit uppskattad, men ingen av dessa arbetsplatser har på allvar satsat på mig, och gett mig stöd att utvecklas vidare. Kanske det beror på att jag – som kvinnor ofta gör – inte tagit för mig tillräckligt, inte visat tillräcklig ambition och framåtanda. Må så vara. Resultatet har i varje fall blivit att jag alltid känt mig mer eller mindre frustrerad och missnöjd, och nyfiken på vad jag skulle kunna åstadkomma, om jag fick chansen.
Ibland berättar deltagare att de varit avundsjuka på sina bröder, som fick lära sig så många roliga saker. De minns att de som barn inte kunde förstå varför pappa aldrig lät dem pröva, och den besvikelsen gnager lite fortfarande. Hur många kvinnor finns det inte som bär på liknande känslor av att aldrig riktigt fått pröva sina vingar? Vilka resurser har vi inte slösat bort genom att inte låta kvinnor växa fullt ut? Och hur många är det som till och med glömt bort vilka drömmar de hade, då, som små förhoppningsfulla flickor?

Sedan 2010 har jag kunnat försörja mig på min seglingsverksamhet. Som egen företagare har jag kunnat formulera min egen utvecklingsplan, och jag har tagit de steg som lockat mig. 2013 sålde jag mitt hus för att kunna köpa min jorden-runt-seglarbåt. 2016 gav jag mig av.
Inför varje stort steg: att börja hyra båt i Grekland, köpa båt i Grekland, planera en jordenruntsegling, har jag drabbats av identitetsvånda. Jag, Linda, en vanlig svensk kvinna, kan jag äga båt i Grekland/segla jorden runt? Lite i taget har jag vant mig vid att: Jag, Linda, är en person som äger båt i Grekland/seglar jorden runt. Jag har växt med de uppgifter som jag valt att ta på mig. Det är jag och ingen annan som fattat alla besluten, jag har utformat och genomfört seglingarna efter vad jag tycker är viktigt, jag har inte tagit emot någon sponsring.
Nu, när jag närmar mig målet för jordenruntseglingen, är jag nöjd. Jag fick den utmaning jag behövde. Precis det här ville jag göra. Jag ville färdas långsamt över hela jorden. Jag ville korsa oceaner. Jag ville inspirera och engagera kvinnor. Jag ville organisera ett stort projekt. Jag ville arbeta med grupper. Jag ville pilla och skruva och laga saker. Jag ville ta hela mig i anspråk.
Det finns andra utmaningar som inte lockar mig, jag vill till exempel inte solosegla runt jorden. Jag är nöjd också med att veta det.
Mycket nöjd är jag också med att veta att det finns många som följer mig, och som inspireras av mig. Det är ett ansvar, och mycket hedrande. Kan jag bidra till att andra kvinnor genomför de utmaningar de drömt om, då har jag spelat roll, och då blir jag riktigt nöjd.

Mycket vatten har runnit under kölen på min sons båt sedan bilden nedan togs. Joel seglade till Kanarieöarna och hem igen, bodde på båten i tre år. Han har den fortfarande kvar och rustar och fixar.
När jag långseglade 2004-2005 med mina barn, hoppades jag att de skulle få med sig en känsla av att man kan genomföra sina drömmar. Joel köpte sin båt vid 23 års ålder, och sa att steget inte var så långt. För han hade sett att det gick.
Så gör det du drömmer om. För din egen skull, och för att visa för dina barn att det går.