Tillbaka i Karibien, tre år senare. Hösten 2016 korsade jag Atlanten med ARC, Atlantic Rally for Cruisers. Sedan dess har jag seglat runt jorden med olika besättningar av mest kvinnor. Snart korsar jag mitt eget spår.
Det blev vardag att segla jorden runt, hur gick det till? I tre år har jag haft mina rutiner – komma fram en dag i förväg till hamnen där jag ska byta besättning, städa och ta avsked, sitta alldeles tom och still en stund, lägga fram nya lakan, handla och springa ärenden, ta emot en ny grupp och göra dem hemmastadda, läsa in mig på nästkommande sträcka och eventuella ut- och inklareringar, planera stoppen fram till nästa hamn för besättningsbyte, hålla koll på vädret, räkna dagar om och om igen så vi utnyttjar dem som bäst, sopa golv, byta handdukar, baka och göra yogurt, köpa lokala SIMkort så jag kan sköta administrationen medan deltagarna badar, laga mindre saker själv och organisera hantverkare i nästa hamn för de stora sakerna, boka plats i hamnen för besättningsbyte, komma dit i tid. Vardag.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Nästan alltid rolig vardag. Jag gillar hotelldelen – lägga fram nytvättade lakan och kånka jättekassar med smutstvätt till tvätteriet. Jag älskar skeppardelen – helhetsansvaret för att vi kommer dit vi ska på ett säkert sätt, och har trevligt under tiden. Jag har blandade känslor inför mekanikerdelen. I lagoma doser är det både roligt och utmanande att fixa en sönderrostad kran, ett exploderat batteri, en krånglande watermaker, ett glappande roder, en avsliten inhalslina. I för stora doser är det bara stress.
Nu är jag tillbaka i Karibien, och har plockat fram hamnguiden som jag stuvade undan för tre år sedan. Jag försöker förstå att jag gjort något som ligger långt utanför en vanlig vardag. Ibland överväldigas jag av långa räckor av minnen, som liksom vill visa för mitt upptagna vardagsjag hur långt jag seglat, hur mycket jag sett, hur många jag träffat. Ibland kommer jag att tänka på alla som drömmer om att segla jorden runt, och då känns det oerhört mäktigt att jag faktiskt har gjort det. Vardagen, och att jag tycker att det faktiskt inte var så svårt, gör att prestationen krymper i mina egna ögon. Jag behöver vara rättvis mot mig själv, och låta mig uppfyllas av vad jag gjort. Det hjälper att tänka på alla som drömmer, det får mig att förstå att en jordenruntsegling är något stort. Att jag tycker att det inte var så svårt, det betyder nog att jag förberett mig väldigt väl och jobbat väldigt hårt. Och haft lite tur.

Den 24 november 2018 klockan 22:30, passerade jag longituden E 28 13, och jag har nu, i min segelbåt Peristera, korsat jordens alla longituder. Seglingen började på Rhodos, longitud E 28 13, i april 2016. East London i Sydafrika ligger rakt söder om Rhodos hamn.
Omgivningen förändrades gradvis under färden. Naturen, människorna, kulturen och klimatet har sina olika karaktärer runt jorden. Men tvärs över alla longituder har vi seglat på samma hav. Den lilla cellen Peristera med sin besättning har burits av ett hav där det ibland blåser mer, ibland mindre, där tidvatten kommer och går, men där grunden, vattnet, är detsamma hela vägen runt om planeten. Havet binder oss samman.

Seglingen började genom Medelhavet och Gibraltar sund till Kanarieöarna. Min första oceanöverfart var över Atlanten till Karibien, och vidare genom Panamakanalen ut i Stilla havet. Från Galapagos fortsatte vi till Marquesasöarna, Tahiti, Cooköarna, Tonga och Fiji, och till Nya Zeeland för service och vinteruppehåll. Därifrån via Australien och Indonesien ut på Indiska oceanen. Denna min tredje ocean erbjöd stopp på bla Julön, Kokosöarna och Madagaskar, innan vi kom till Sydafrika. Jag fortsätter nästa år över Atlanten till St Lucia i Karibien för att där korsa mitt eget spår.

För att finansiera seglingen har jag haft betalande besättning, i första hand kvinnor. Hundratals kvinnor har seglat kortare eller längre etapper på Peristera. Det har förutsatt en fast tidplan, och jag har varje gång varit på plats i tid för att hämta upp min besättning.
Min segling runt jorden har inte bara låtit mig se vår värld, att med min kropp omfamna jordklotet. Den har också gett många kvinnor chansen att segla på avlägsna platser med en skeppare de känner till och har förtroende för. Det skänker mig stor glädje att ha kunnat erbjuda det.

Peristera rustades för långfärd med nya vant och stag, watermaker, vindroder, targabåge i aktern med bla solceller, och många instrument för navigation och säkerhet. Under färden har Peristera gradvis förnyats med nya segel, sprayhood/bimini, växellåda, batterier, generator, plotter, spis, toalett samt ett oräkneligt antal linor, fendrar, lampor och filter. Många problem har jag med hjälp av bra manualer och mycket funderande kunnat åtgärda själv. Men inte alla, jag har till exempel gått på grund tre gånger och skadat rodret. Lyckligtvis har det alltid funnits möjlighet till reparation inom rimligt avstånd. Alla möten med trevliga och kompetenta mekaniker och hantverkare har blivit oväntade och givande kulturmöten.

Under färden har jag nästan alltid varit den enda kvinna som skeppat egen båt, och alltid den enda med betalande besättning. Jag möter inte längre ifrågasättanden, det märks nog på mig att jag har mer erfarenhet än de flesta.
Vi har mött mycket fattigdom och ofantliga mängder med skräp både på land och i havet. Men också mycket vänlighet, stolthet och harmoni. Jag har varit på öar som andats hopplöshet och där framtidsdrömmen är att flytta därifrån. Och jag har träffat människor som anser sig ha allt de behöver; en vacker natur, frukt på träden och fisk i havet.

Jag är mycket stolt över mig själv. Jag har seglat ett varv runt jorden, med olika besättningar med varierande erfarenhet, utan större missöden. Jag har fått min utmaning, och jag är nöjd. I mitt huvud och i min dator finns många, många bilder som jag kan njuta av och fundera över under många år framöver. Några platser vill jag återvända till, andra seglade jag förbi och de får stå kvar på längtanslistan.

Jag har nu en bank av erfarenheter och kunskaper som jag vill förmedla i olika sammanhang. Det kan vara som föreläsningar eller i skrift. Hör av dig till mig på linda@ny.tarodret.nu7

Peristera ligger på land på Nya Zeeland, och jag ligger i soffan på Åsögatan. Jag kan inte minnas när jag senast hade så lite att göra. Dagarna, sedan jag kom hem den 8 december, har förflutit i sakta mak. Jag har tillverkat en del julmat (bla jätte jätte jättegoda lakritspraliner. Ett tunt lager krispig mörk choklad runt ett mjukt och krämigt innehåll av mörk choklad, grädde, smör, lite honung och lakrits), ätit upp julmaten, och för övrigt gjort vad som fallit mig in, utan hänsyn till ankarfäste och batteriladdning.

Detta i skarp kontrast till mitt tempo under dagarna från den 28 november när sista gruppen mönstrade av, till den 7 december när planet gick hemåt. Under de dagarna hann jag:

• Ringa alla hantverkare och boka tider.
• Planera upptagning av Peristera.
• Plocka loss alla lösa linor, tvätta och torka och lägga in dem i en förhytt.
• Skarva i skräplinor på alla fall mm för att kunna dra in så mycket som möjligt i masten. Tvätta och torka de lösa ändarna och hänga dem på bommen i en säck för att skydda dem från solen.
• Ta loss alla lösa block.
• Spraya samtliga block med silikon och olja inuti.
• Köpa och montera fler block för att leda rullinorna längs relingen.
• Rulla ihop och täcka jollen med en presenning.
• Laga årklykan på jollens ena åra.
• Plocka loss plottern.
• Låsa fast utombordaren och täcka den.
• Täcka vinschar.
• Ta ner vimplar.
• Rulla ut alla segel och spola av dem nerifrån och upp. (Sänka, hissa och spola med bara två händer…)
• Plocka ner seglen tillsammans med segelmakaren Dave, och diskutera nytt storsegel.
• Köpa begagnad spinnaker på nätet och arrangera leverans till Dave, som ska sy om den till en gennaker.
• Diskutera ny bimini och sprayhood (limegröna!) först med segelmakaren Phil, sedan med Kim som ska sy. (Redan klart, se bild nedan!)
• Gå till stora järnaffärer för att hitta material att laga solcellen med, som blåst loss från sitt fäste.
• Skruva fast solcellen, koppla ihop elen igen, och förstärka fästet på den andra.
• Dra om två fall.
• Köpa en del nya skot och tusen andra saker.
• Täta läckande luckor.
• Köpa material på metervara, och klippa till nya badrumsmattor.
• Lägga samma material i botten av stuvarna i kölsvinet.
• Tömma stora stuven i fören, göra rent, slänga div mögligt, tvätta och spraya jollefodralet.
• Tömma hela styrbords aktre stuvfack, även utrymmet i badplattformen.
• Slänga ett ruttet segel, tvätta ett annat och stuva det i förpiken.
• Skruva loss badstegen från båten, skruva loss träbiten från det trasiga steget, gå med stegen till en svetsare, och sedan skruva ihop allt igen.
• Tejpa stagens position i vantskruvarna, ta bort backstag och dirk, köra till upptagningsplatsen (så smal att det inte fanns plats för fendrar), titta på när Peristera lyftes, skrapa bort tulpaner, sätta tillbaka backstag och dirk.
• Torka och packa ner alltihop igen i stuvfacken.
• Fylla dieseln från dunkarna på däck ner i tanken, och stuva dunkarna.
• Köpa och hälla i dieselgift.
• Ta bort överdragen från alla dynor, åka taxi till tvätteri och lämna in dem och alla smutsiga lakan och handdukar för tvätt. (Ca 20 kilo)
• Åka taxi till tvätteriet och hämta tvätten, sätta tillbaka överdragen på dynorna och stuva in lakan och handdukar.
• Lägga alla tjocka täcken i plast och stuva undan.
• Åka taxi till affär som säljer begagnade gasolflaskor. De hade bara en, så vidare till affär som sålde nya och köpa en till. Vidare till gasdepå som fyllde flaskorna. I Nya Zeeland är det förbjudet att fylla andra flaskor än deras egna, så jag måste köpa nya.
• Byta gasolslangar till nya spisen.
• Ta emot en kille från Fire Watch som kontrollerar brandsläckarna.
• Ta loss livflotten, binda snören om och hissa ner på marken. Skruva loss EPIRBEN. Skicka iväg alltihop till firma i Auckland för ompackning av flotte och kontroll av HRU (Hydrostatic Release Unit).
• Spraya gamla gasolflaskorna och pirran med rostskyddsfärg.
• Spraya alla verktyg.
• Putsa bort en massa rost från skruvar, mantåg, targabåge mm och spraya rostskydd där, på Aina och i riggen.
• Olja in trä på däck och i sittbrunnen.
• Rengöra watermaker.
• Hissa upp segelmakaren Matthew (för hand!) i riggen för att kontrollera. Två vajrar måste bytas.
• Spänna kutterstaget.
• Hissa upp riggaren en gång till, men bara halvvägs.
• Ta emot motorkillen Geoff, gå igenom vad han ska göra – byta filter, impeller, fläktrem, anod, kolla insprutare och genomföringar, generator sitter lite snett, byta olja i motor och backslag, fixa reservfilter.
• Planera med skrovmålarkillen Simon. Han ska måla ny bottenfärg, ta bort den slitna röda randen i vattenlinjen och måla ny, limegrön, samt tvätta och vaxa skrovsidorna.
• Ta emot elkillen Dean med anledning av att ankarspelet fungerar så dåligt. Hans diagnos: För tunna kablar. En annan kille ska komma och dra nya.
• Tömma babords förpik och min hytt för att ge plats åt elkillen Ivan. Han bytte en del kabel. Stoppa tillbaka allt i hytterna igen.
• Börja sänka ner ankarkättingen på marken men upptäcka att ankarspelet inte fungerade mer än de första tio sekunderna. Lyfta 100 meter 10 mm kätting för hand ur ankarboxen och sänka ner på marken. Planera hämtning av firma för galvanisering.
• Ringa Ivan som kommer tillbaka och undersöker motorn till ankarspelet. Ny diagnos: Motorn behöver renoveras alternativt bytas ut.
• Gå igenom alla skåp med mat, slänga en del, ge bort en del, förpacka annat.
• Gå på stan och hitta skitsnygg jacka på rea.
• Käka barbeque på bryggan med de fastboende i hamnen.
• Fika med Laura Dekker i stan, få skjuts tillbaka av henne och visa henne Peristera.
• Packa.
• Sprida ut borsyra på golvet om någon kackerlacka till äventyrs skulle ha överlevt och ger sig ut på jakt efter mat.

Efter detta var det faktiskt riktigt skönt att sitta i 32 timmar.

När säsongen börjar igen den 17 mars, kommer Peristera att vara finare än någonsin.

Efter några väldigt kalla veckor har nu Nya Zeeland blivit lite mer sommarlikt. Men i början frös jag förfärligt. Inför sista gruppens ankomst jagade jag runt stan efter en värmare som gick på annat bränsle än el. Det gick inte att hitta. Jag var på båtaffärer, ftiluftsaffärer, byggvaruhus, hem- och trädgårdsbutiker, men ingenstans fanns ens en sådan oljelampa som finns i varje svensk båt. Det har funnits gasvärmare att köpa , men de är numera förbjudna. 
Nya Zeeland har många regler. Tex: man får inte stoppa i sin elkontakt i marinans elstolpe om man inte först haft en elektriker ombord som gått igenom ens elsystem. Kostnad ca 1000 kr, men då gäller tillståndet i fyra år. Fyra år? Jag behöver el bara några dagar nu! Och alla elektriker är överhopade med jobb så väntetiden är ungefär en vecka. 

Vi körde ugnen istället. Och tog fram täcken. Och mot slutet av deras segling blev vädret något bättre.

Nu är Peristera och jag parkerade i Riverside Drive Marina.  Liten o trivsam. 30 båtar i vattnet, 35 på land. Flera bor permanent i sina båtar.  Och de struntar i regeln om ett elcertifikat. ”Jag tror att du tar väl hand om Peristera” sa Louise när jag frågade.

Karl ansvarar för båtarna, Louise kontoret och Mo, som tidigare jobbade på cirkus bla med att rocka rockring och jonglera, gör allt möjligt. Kör kranen, spolar skrov, och bär tunga saker åt mig med sina cirkusmuskler.

Jag trivs. Jag gillar varvsmiljön, med båtar på land, människor som jobbar med dem, småprat, och att pyssla med Peristera. Ett medelålders par har låtit måla hela skrovet på sin båt, men masten tänkte de slipa och måla själva. Så länge jag har varit där har de stått och slipat. Från morgon till kväll. ”Tänk så nöjda ni kommer att vara när allt är klart!’ så jag när jag gick förbi idag.  ”If we live that long” muttrade mannen med ett snett leende. Jag går förbi dem ofta, ofta. Jag kommer hela tiden på nya saker att handla, eller så har jag glömt nåt. Jag frågade om de kände till vårt svenska uttryck ”What you dont have in your head, you have to have in your legs”. Det hade de inte hört, men lovade att sprida det över världen. Se där ännu ett svenskt bidrag till internationell kultur, vid sidan av Bergman och Roxette.

Nya Zeeland är ett av de vackraste länder jag besökt. Någon trädgårdsdesigner har varit framme och placerat alla träd i snygga och jämna grupper, brett ut ljusgröna sluttningar däremellan, rensat bort allt torrt och spretigt, formgett dramatiska klippformationer som överraskande dyker upp ut vattnet och släppt ut flockar av fåglar över alltihop. 

Det tog ett tag under min förra långsegling innan jag vande mig vid tidvatten. Jag minns särskilt en gång när vi var i Casablanka i Marocko, och knöt fast jollen i ett slags metallställning i hamnen. Det var en stor fartygshamn där segelbåtar fick ankra i ett hörn, och vi kände oss tveksamma till hederligheten hos männen som strök runt på området, och låste fast jollen. Ett par timmar senare kommer vi tillbaka, och hittar jollen hängande, fastknuten ett par meter ovan vattenytan, och med motorn längs ner i vattnet. Två av de män som vi misstänkt för diverse skumraskaffärer kommer springande och berättar hur de försökt rädda jollen men eftersom den var fastlåst… De skjutsar oss och utombordaren till en kompis som är duktig på motorer, och någon timme senare är motorn rengjord från saltvatten, insmord och fungerande. Och vi skamsna över våra fördomsfulla tankar.

Tidvattenskillnaden här i Whangarei är drygt två meter.