Förra sommaren införskaffade jag diverse kommunikationsutrustning, enligt de grekiska reglerna för kommersiell sjöfart i område A3, ungefär mellan 76 grader syd, och 76 grader nord. På grund av min senfärdighet, eller bristande effektivitet, eller överskott av åtaganden, har grejorna legat och blänkt i sina lådor fram till för några veckor sedan. Men nu ni, nu är dom installerade! Nikos har svetsat fast nya Inox-stolpar för antennerna, Lasse och jag har dragit kablar genom rör, bakom skåp och badrum medelst tumstock, metspö och snören, Elektronik-Manolis har bistått med reservdelar och diverse rådgivning och El-Edwin har kopplat el till alltihop. Inmarsat-anläggningen funkar – tror jag – och Navtex likaså. AIS:en skickar sina signaler till datorn, men tyvärr inte till plottern, här behövs mer rådgivning.

Navtexen ville inte fungera först, men de oerhört trevliga människorna på Cordland, som alltid tycks kasta alla andra arbetsuppgifter i papperskorgen när jag hör av mig, fixade det direkt. Vi mailade först fram och tillbaka, jag gjorde som han sa men det fungerade inte i alla fall. Så vi övergick till att prata i telefon, och då fungerade det förstås. Är det inte ofta så att det börjar fungera bara experten visar sig? Förklaringen är att de har en hemlig röd knapp på kontoret, hävdar Johan på Cordland.

Fortfarande hänger alla kablar lösa bakom väggar och i akterstuvarna. Det ska fixas när vi kommer ner igen. Då tänker jag också ha med mig den gamla kortvågsradion, jag har redan köpt antenn till den.

Nu återstår att klura ut vad jag kan göra med Inmarsatanläggningen, och framför allt – till vilken kostnad.

Man tänker sig gärna greker som macho. Snygga karlar med hår på bröstet som glider runt på stan med sitt stora ego. (Ego=jag på grekiska) Men min erfarenhet är att det inte är vanligare här än i Sverige att jag blir osynliggjord och nonchalerad.
Vid den omfattande motorgenomgången som jag berättade om förut visade det sig att jag behövde byta alla injectors, små pumpar med miniatyrhål på toppen som sprutar in diesel i cylindrarna. De kostar 135 euro styck, och jag behövde fyra stycken, en till varje cylinder. Manolis plockade loss dem, och beställde nya. Och när de kom ringde han för att försäkra sig om att jag var i båten, för han ville att jag skulle få se hur de ser ut, innan han stoppar tillbaka dem. Sånt gör mig så glad!

Denna dag har jag tillbringat med Manolis motormeck. En jätterar och trevlig kille, men han pratar ganska dålig engelska, och ibland är man inte alldeles säker på att han förstår, även om han säger ”Yes” med tydlig stämma. Det är nåt med blicken som gör mig osäker på om vi verkligen har kommunicerat.

För ett par veckor sedan tog jag mig samman och gick igenom motorn så noggrant som jag kunde. Dvs jag tittade på alla delar, försökte klura ut vad de gjorde, och skrev en lista på allt jag inte förstod, och allt jag tyckte såg slitet ut. Listan gick jag igenom med Fotis och Manolis, Fotis agerade tolk. Det resulterade i ett antal nya uppdrag åt Manolis: byta nån del i impellerhuset, kontrollera spridarna, byta ut en del av avgasslangen, rengöra ett filter, byta ut en nippel på kylaren, byta en packning på propelleraxeln. Kontrollen av spridarna visade att de måste bytas ut, 570 Euro – swisch – men trots att det blev dyrt är jag oerhört nöjd. Jag har blivit mer bekant med min motor, den är i bättre skick än tidigare och min tillit till mitt omdöme har ökat lite till.

Idag kom Manolis med en kasse reservdelar och Lasse gick på vinexkursion till Nektarios. Manolis har under dagen visat mig en massa bra saker, jag har lärt honom ordet ”packning” på svenska och vi har kommunicerat efter bästa förmåga, dvs långsamt och omständligt. När Lasse kom tillbaka framåt eftermiddagen hade Manolis och jag avancerat till slutstadiet, dvs börjat räkna fram hur mycket han skulle ha betalt. Manolis läste upp alla filter, oljor, och andra reservdelar han köpt, och jag noterade. Jag räknade först i huvudet och fick ett belopp. Sen räknade jag med hans miniräknare och fick samma belopp. Sen räknade Manolis med miniräknaren och fick en annan summa. Han letade och letade, såklart han ville vara säker på att han inte missat att ta betalt för nåt. Till slut satte vi oss bredvid varandra och gick igenom siffra efter siffra. Jag kom på att jag hade världens chans att träna siffror på grekiska, så jag bad honom säga beloppen på grekiska. Och när jag då upprepade ”Ikosi” (tjugo) på grekiska sa Manolis ”nai”, uttalas ”nä” och betyder ”ja”. Och för mig som svensk blev det väldigt kul att säga ”Ikosi”, och höra Manolis bestämda ”Nä”, och då upprepade jag ”Nä” och så garvade vi de uttröttades fnittriga skratt.

I flera dagar har vi rådbråkat våra hjärnor på jakt efter en lösning på problemet. Jag har alltså köpt diverse utrustning som har antenner, och i alla instruktionsböcker står det att det måste vara typ 10 meter vertikalt, 2 meter horisontellt från närmaste annan antenn, minst lika långt från kompasser, för att inte tala om master och andra obstructions. Dessa varningsord ledde oss till att vilja sätta AIS-antennen på masten, strax ovan motorlanternan. Hade jag haft tid och ork att sätta mig in i detta redan i somras när grejerna faktiskt redan var levererade, hade jag kunnat be Melthemi att stoppa in AIS:ens kablar medan masten var nere. Men jag är ingen perfekt människa, så det gjorde jag inte.

AIS-antennen består av en GPS-puck, och på den en VHF-antenn. Och pucken skickar en signal genom en kabel, och VFF-antennen en annan. Två kablar alltså, som ska hitta sin väg 7,5 meter genom masten. Nå, masten är ganska tjock, det finns nog plats att släppa ner ett snöre med en tyngd på, tänkte vi. Visserligen är båten uppallad bakåtlutande, så det tänkta snöret med en tyngd skulle antagligen trassla in sig i alla kablar och linor som redan går där, men det kändes ändå som en görlig plan. Jag tog bort plattan i taket i salongen för att kolla hur det såg ut där kablarna kom ut ur masten. Och upptäckte ett pyttelitet hål, ungefär 4 x 4 cm, ur vilket kablarna tittade fram. Att titta in genom hålet var alldeles omöjligt. Men fortfarande trodde vi på idén, släpp ner snöret med tyngden, och pilla sen in en ståltråd med en krok genom det lilla hålet och fiska! Förr eller senare får man napp.

För skojs skull klättrade jag upp på bommen för att försöka se var kablarna går inne i masten, det är ju små hål på några ställen längs masten där fallen kommer ut och där kunde jag titta in. Och då upptäckte jag ett besynnerligt golv. I den främre delen av masten, där fall och kablar går, finns det en platta. Den övre delen av masten är avskuren från den undre, och alla fall kommer ut genom hål som är ovan detta golv. Kablarna, trängs i ett rör, ca 3 cm i diameter. Och här började det kännas lite körigt. Pilla ner två nya kablar genom ett sånt smalt rör? Det måste ju vara ett hål in i röret uppe vid motorlanternan, den har ju en kabel. Men skulle det hålet vara stort nog för att pilla in två kablar till? Och om vi lyckades får in kablarna, hur skulle vi få dem genom röret ut genom mastfoten?

Vi har spekulerat: Dra ut en elkabel, dra med två snören ut och försöka få tillbaka tre kablar (Tappa inte!!). Köpa en särskild pinne, 10 meter lång och försöka sticka ner en snöre hela vägen med hjälp av den. Dra båda kablarna längs vanten (no, no, not nice, not nice, sa Erwin Elektriker). Dystert, har det känts.

Idag åkte vi till elektronikgurun, faktiskt granne med segelmakaren. Vi klev in i en affär/museum/verkstad och bakom disken hittade vi en ung kille i cool mössa, Manolis. Snabbt uttalade han sig om antennerna, och jag – skeptisk som jag är – började snacka om att man inte kan använda samma antenn till VHF-en som till AIS-en. Han tittade mörkt på mig och snärtade -I know my job. Och jag lät honom prata till punkt (jag blir mer och mer grekisk ju längre jag är här) och blev mer och mer imponerad. Det här är en kille att lita på. Han har råkoll. Och Manolis sa att jag behöver inte alls sätta antennen framför masten. GPS-pucken kan sitta inne, och med en bättre VHF-antenn i aktern (för samma pris som jag annars skulle ha köpt kabel för) får jag nästan samma räckvidd. Flera gånger var jag på väg att krama om honom, jag kallade honom för jultomten, jag var så himla glad. Så enkelt det blev, det som jag trodde vi skulle misslyckas med i timmar och dagar.

Jag var så glad att jag till och med bestämde mig för att se välvilligt på affischerna på väggarna. Klart Manolis ska ha gamla urblekta affischer i sin butik…

Och en dag så kom dom allihopa. Efter att nästan ha börjat tro att saker och ting bara försiggår i mitt huvud, materialiserade sig den ena efter den andra. Segelmakaren dök upp med den nya focken, hissade upp den och seglet prasslade lojt i den svaga vinden. Skotskenan är ännu inte på plats, men jag älskar redan mitt nya segel. Jag kan lätt föreställa mig hur nöjd jag kommer att vara när vinden friskar i och jag har en välformad, radialskuren fock, istället för den rynkiga halva genuan.

Sen kom elektrikern. Vi drog fram alla kartonger med kommunikationsutrustning och han lovade att sätta ihop delarna och bara vi kan få dem på plats.

Det är tre antenner, Inmarsat, Navtex och AIS. Alla ska sitta fritt, och långt ifrån både varandra och ev kompasser. Omöjligt att åstadkomma på en båt. Men nu har vi en plan som kanske fungerar. Åtminstone om vi lyckas pilla in två kablar genom det därför avsedda smala röret som går i masten.

Och som kronan på verket – snickaren. Han har varit i båten några gånger, mätt, klippt pappersmallar och diskuterat färg på bets. Plötsligt var sittbrunnen full av möbeldelar som visade sig passa exakt. Spiros satte dem på plats, inte en glipa nånstans, och några skruvar senare kunde jag börja stoppa in kläder och skruvboxar och  sjukvårdslådor och andra nyttigheter på sina nya platser. Vilken bra och hemtrevlig båt Peristera är!

Nu har vi varit här i snart tre veckor. Och Peristera ser likadan ut, det enda synliga som hänt är att en vägg på toan är bortsågad. Visst, Spiros har varit här med betsade träbitar för att kolla att färgen går ihop med befintligt trä, så han jobbar på, men inget är klart och monterat. Segelmakaren håller på med seglen men tryseglet väntar på travare från Aten och focken väntar på UV-skyddet. Och Inox-Nikos har varit bortrest. Och Fotis har beställt skotskena till focken, och block, men jag vet inte när de kommer. Och alla papper för att registrera Inmarsatanläggningen är ivägskickade men jag vet inte när det blir klart. Och jag har begärt offert på livflotte, flytvästar mm nu när jag verkligen vet vad jag ska ha, men jag vet inte när jag får grejorna. Och vi kan inte börja montera alla displayer förrän snickaren satt upp plattan. Och kylskåpet väntar också på snickaren. Och jag, jag väntar på alltihopa.

Utan Giorgios Halkitis hade jag inte klarat mig. Han sitter i soffan och ser godmodig ut en stund, säger att jag inte ska oroa mig, och några dagar senare knackar det i skrovet och då är allt ordnat. Det vill säga, nu är jag alldeles säker, så säker som man kan vara i Grekland, på att jag vet vilken utrustning som krävs för att jag ska få göra seglingen by the book.

Och alltihopa antingen finns ombord, eller är under upphandling. Och registreringspapperna om Inmarsatanläggningen är hos min andra välgörare Philip Pitaoulis, så snart har jag ett Inmarsat-telefonnummer också.

Det är bara en sak, EPIRBen. Eftersom jag var ute i så god tid, och köpte en massa utrustning redan förra sommaren (i tron att jag skulle hinna installera den då) har det redan gått ett år sedan EPIRBen testades. Och nu måste den förstås testas igen. Hjälp. Det är detta som Fotis oroar sig för, att det ska vara nåt papper som krånglar i sista minuten. Det är två och en halv månad till avfärd, ganska gott om tid fortfarande, men här tillämpar man GMT, dvs Greek Maybe Time, och man kan aldrig veta.