Kommersiellt registrerade båtar i Grekland är underställda en hel uppsättning regler och allt ska certifieras och inspekteras vartannat år av Lloyds. Så för att få veta vilka nya regler som ska gälla Peristera när hon ger sig ut på de stora haven har jag mailat Mr Leonidas på Hellenic Lloyds. Mr Leonidas svarade inte på ett par veckor, och jag tänkte att eftersom det varit jul har mitt mail kanske försvunnit, och jag skickade det igen. Jag fick inget svar nu heller men i fredags fick jag äntligen, efter tre dagars fruktlösa försök, tag i honom på telefon. En trevlig man, han bad om ursäkt och sa att han har hand om tusen båtar, han har inte haft de 15-20 minuter över som behövts för att svara mig. Som så ofta när jag pratar med grekiska tjänstemän blir jag undrande: ”I Sverige finns all information nedskriven, men behöver bara skicka ett papper eller en länk till den som frågar”. Och som vanligt hörde jag på hans röst att han inte förstod vad jag menade.

Hur som helst, han gav mig de minutrar jag behövde och nästa dag kom svaret i ett mail. Han listar den utrustning jag måste skaffa, bara bra säkerhets- och kommunikationsutrustning som jag ändå vill ha, men så kommer slutklämmen:

”An other thing is that the Certificate Of General Inspection that we issue for Greek Commercial yachts (according Greek Legislation) has a validity of 2 years. So if your trip exceeds this period, then you will have problem with the authorities and your Insurance company also. Just for your information in order to renew it we need to contact a dry dock survey out of the water and a sea survey in the water. You have to check also how you will renew all the annual certificates of the yacht (certificate of fire extinguishers, liferaft, Epirb test report etc.) which have to be from Greek authorised companies and suppliers.”

Var det nån som trodde att greker slarvar med säkerheten? (Nå, det ger ju jobb åt många inspektörer också)

Finns det några Greek authorised companies i Söderhavet? Eller ska jaga flyga över en inspektör?

Fortsättning följer

Stefan Löfven och Åsa Regner signerar en debattartikel i DN idag, med den (åtminstone av mig) efterlängtade underrubriken ”Feministisk regering”. Jag är positiv till alla steg som på en rak eller krokig väg leder till att människor kan leva sina liv utan att begränsas av könsrolls- eller andra förväntningar. Men ofta tänker jag på hur långt vi har kvar innan vi kan stå ut med en total könsrollsmässig röra, eller frihet om man så vill. ”Alla människor ska få vara fria att vara den person de vill utan att låsas in i könsbundna normer” läser jag i artikeln som illustreras av Stefan Löfven iklädd mörk kostym och slips medan Åsa Regner har mörk kofta och en mönstrad blus. Inte så stor skillnad, egentligen.

Gör en kort stund tankeexperimentet att de skulle byta kläder. Åsa Regner klädd i kostym kan väl gå an, men skulle hon knyta på sig en slips, nja, tveksamt. Vi skulle betrakta hennes klädstil som ovanlig, minst sagt, och jag undrar om inte riksdagen har stylister som skulle avråda. Som skulle rekommendera en klädsel som väckte mindre uppmärksamhet och blandade känslor. Stefan Löfven i en luddig kofta och mönstrad blus är dock helt otänkbart. Hennes snygga svart-vita blus skulle han inte kunna ha på sig ens om han hade en klassisk herrkavaj utanpå. Det skulle inte hända att en manlig politiker, och knappt någon annan man heller, skulle visa sig offentligt i kläder av samma mönster och material som kvinnor har på sig utan att vara, eller betraktas som, transvestit eller homosexuell. Snacka om könsbundna normer!

Men det kanske inte alls handlar om det. Han kanske gillar variationsrikedomen, tycker att de tyger kvinnors kläder sys av är snyggare och bekvämare. Han kanske har tröttnat på sina grå-svart-brun-blåa kavajer efter att ha tömt ut nyhetsvärdet i alla varianter av smala och breda slag, en eller flera knappar, ett eller två sprund, något kortare eller något längre över rumpan och vill bli glad och kasta loss i färgglada tröjor, tunikor och sjalar.
Jag funderar massor på könsrollsfrågor. Jämt. Och ändå, jag skulle hoppa till om DN imorgon har en bild av Stefan i Åsas kläder.

(Det här är ett resonemang som man kan föra mycket längre. Tex reflektera över skälet till att det är lättare att tänka sig Åsa i Stefans kläder än tvärtom, det är ett större nerköp för en man att tas för en kvinna än tvärtom. Men det ska jag tänka på en annan dag.)

Läser Lasse Hässlers böcker om hans senaste världsomsegling, om allt underhåll och alla uppgraderingar som han gör på Jennifer innan avfärd. Jag har börjat skriva ner vad jag vill göra på Peristera inför långseglingen och listan blir längre och längre. Allt från nya vant och stag till nån lösning för att ha tillgång till internet på båten. Än så länge har jag inte funderat över kostnaderna, så än finns inga begränsningar. Men det kommer en dag när jag måste väga olika inköp mot varandra. Jag minns det så väl från långseglingen jag gjorde med barnen: Hur skulle jag fördela tyngdpunkten mellan å ena sidan säkerhetsprylar som vi kanske aldrig skulle komma att utnyttja, å andra sidan bekvämlighet som vi skulle glädjas åt varje dag? Naturligtvis ska man inte snåla på säkerhetsutrustningen, men bekvämlighet, dvs att vara utvilad, äta gott, må bra, är också en form av säkerhet. Och i slutänden är den kanske viktigaste säkerhetsutrustningen en besättning som har tränat in bra rutiner och fattar vettiga beslut.

Igår kväll, 15 december, var säsongens sista segling. Tordmulen styrde ut på Riddarfjärden med grytan färdig på spisen. När maten var slut och glöggen uppdrucken kryssade vi runt, i minst sagt varierande vindar, mellan prickar och trafikljus, lanternor och billyktor.

Hösten i Grekland var längre än någonsin tidigare, tre månader var jag där. Det är lätt gjort att åka ner en extra vecka när boendet är gratis på Peristera. Och lika lätt att lägga till en vecka i utbudet av seglingsveckor.
På begäran gjorde jag en fortsättningskurs, en kurs som syftar till att lära ut det man behöver kunna för att hyra båt i Medelhavet. Deltagarna övade manövrering, pratade om och provade på skepparansvar, tittade på skeppspapper och besökte hamnkontor, rotade igenom varje skrymsle på båten medan Lasse lagade mat och pysslade om. Det var så roligt, det ska jag göra om nästa höst!

I år hade jag för första gången tomma platser på några av höstens veckor. Visst har jag ibland fått rea ut överblivna platser, men båten har alltid blivit full. I år hjälpte inga erbjudanden, och jag tror att det var flera orsaker till det. För det första hade vi en fantastisk sommar i Sverige, många hade fått sitt solbehov välfyllt. Men den kanske viktigaste orsaken handlade om resandet. I år seglade jag runt i Kykladerna, och dit går det inga direktflyg på hösten. Det går visserligen många färjor runt den grekiska arkipelagen, men i september-oktober börjar turerna tunnas ut. Och för de flesta gick det inte att passa ihop flyg och färja på samma dag, utan de var tvungna att övernatta på vägen. Jag hade kontakt med många under hösten som var intresserade av att segla med, men som backade när resandet visade sig vara så krångligt. Jag förstår det! Är man två, kan man tycka att det är kul med en extra övernattning och ha ett par timmar i Aten. Reser man ensam är det bara trist.

De enda ställen det enkelt går att flyga till på hösten är Aten och Rhodos. För mig är detta

ett problem. Jag har seglat rätt många varv runt Rhodos nu, och eftersom många av mina deltagare kommer tillbaka flera gånger vill jag förstås erbjuda dem nåt nytt att se. Och där nånstans kom tanken: Är det nu det är dags för långsegling?

När jag planerade långseglingsrutten var jag lite orolig att båten skulle vara nästintill tom under de långa överfarterna. Mitt intryck har varit att de flesta av mina deltagare vill se land när de seglar, en mindre del talar längtansfullt om fria horisonter. Men där hade jag fel. Av de som hittills anmält sitt intresse för att följa med – och specificerat vilken sträcka de helst vill segla – vill drygt hälften segla långa havsseglingar.

För några år sedan hade jag andra långseglarplaner. Då tänkte jag göra en längre tur, för att få se alla platser jag ville, och jag tänkte göra det som en manifestation för kvinnor. Den idén föddes i Ushuaia, världens sydligaste stad, när jag mönstrat på Milo Dahlmanns båt för att segla med henne till Antarktis. Runt oss låg stora och ännu större båtar, med coola och ännu coolare skeppare. Seglar man runt Kap Horn eller över till Antarktis, och har en jättebåt med förstärkningar här och där, enorma rullar med linor, kommunikationsutrustning av dyraste slag, ja, då kan man gå runt på bryggan i Ushuaia och äga världen. Och Milo och jag satt i Milos, i jämförelse, lilla båt och betraktade skådespelet och reflekterade över bristen på arenor där kvinnor kan gå och tuppa sig. Och jag såg en vision framför mig, där jag skulle äga en båt som var större än alla andra, och jag skulle ha fler verktyg än någon annan, och på dagarna skulle vi låna ut verktyg och lösa problem på de andra båtarna och på kvällarna skulle vi bjuda ombord alla kvinnor och sitta i sittbrunnen och dricka vin och skratta alldeles för högt.

Ur detta växte en idé fram. Jag skulle segla långt under 4 år, ha samarbeten med kvinnogrupper, nätverk, ledarutvecklingsprogram för kvinnor, under seglingen skulle vi besöka verksamheter längs vägen som riktade sig till kvinnor och kanske även ge ekonomiska bidrag. Det skulle vara som en happening, ”women around the world, unite”, ungefär. Jag blir fortfarande alldeles upphetsad vid tanken. ”Kraften att styra”, hette projektet, ett genialt namn kläckt av en av mina deltagare, Annika Thörn.

Idén fick sig en första knäck när jag insåg hur oerhört dyrt det är att äga en så stor båt som jag tänkte mig. Sponsring hade kanske kunnat vara en möjlighet, jag träffade Ola Skinnarmo för att fråga och lära, och jag drog i några tåtar. Men insåg ganska snart att jag inte skulle må bra i rollen som mottagare av stora pengar (om jag nu hade fått några).

Bundenheten, insikten om att jag skulle bli uppbokad i fyra år framåt, började kännas som en tvångströja, och när Lasse, min älskade Lasse, dök upp i mitt liv vägde vågskålen över och jag la ner planerna. I den formen.

Men suget har förstås funnits kvar, och jag har väntat på rätt tillfälle och rätt form för en ny segling. Och nu föll bitarna på plats, nu känns det toppen.